Söndag kväll.

du har ett ansvar i livet, att älska dig själv så gott du kan.
det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag och din enda möjlighet.
ingen annan än du själv är skyldig dig att göra dig lycklig.
det är svårt.
för dom som inte lyckats blir fulla av avund
och gör allt för att du inte ska kunna älska dig själv.
dom ger till exempel ut tidningar med perfekta människor i
för att få dig att inse att du inte duger.
dom tar vara på ditt tvivel och använder det när dom ska
sälja bindor och rakhyvlar och deodorant.
men lika lite som du är skyldig dom lycka
är du skyldig till deras olycka.
du har bara dig själv och ditt enda uppdrag är att vara du.
om du inte lyckats förut kan det vara en strålande bra årstid nu att börja på.
livet är en ensam grej.
allting har ett slut.
påsklovet har ett slut, sommaren, en bra film har ett slut
och när det är över, då är du ensam igen.
då och då är du ensam.
det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten och du måste älska den.
för om du gör de, kan allt annat få vara hur bräckligt som helst.
framtiden kan vara ett orosmoln.
vi får höra så mycket olika saker om framtiden
vi vet ingenting
och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga situationer.
där har vi nog mycket att lära av guldfisken.
den vet ingenting om framtiden, undrar inte, och oroar sig inte.
en guldfisk älskar sig själv, en guldfisk lever i nuet.
den har, vad jag har hört, ett minne på fem sekunder ungefär.
det har inte människan, vi har ett fantastiskt minne.
men de kan tyckas ganska meningslöst om vi ältade istället för att bara låta det vara.
att älska sig själv är ingen satsa på dig själv grej.
det är en du duger som du är grej.
det får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag.
alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör är ju ingredienser i mitt liv.
det liv som jag är skyldig att älska och vårda.
jag är inte så bra på det, men jag jobbar på de.
ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst.
det blir vad man gör det till.
och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att tillgå.
det är underligt hur vissa meningar blir klyschor bara för att dom har sagts så många gånger.
hur ord blir innehållslösa, inte för att dom har upplevts
utan för att dom slitits verbalt.
det är dags att uppleva klyschorna.
för det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen.
det är det.
man måste stå på sig.
och nu, i slutet av nittiotalet, när kvantitet går före kvalitet
dom snabba klippens tid, den hetsiga kroppsfixeringens tid
dom tomma löfternas tid, den innehållslösa humorns tid.
det är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig.
så mycket att vi snart kanske kan börja leva efter dom.
att vi snart kan börja älska oss själva.

lars winnerbäck, transit i p3.