Hur mycke kan man tåla?

Vi alla går igenom så mycket i våran liv och naturligtvis hakar vi upp oss på det, vilket är oundvikligt, naturligt och helt okej. Men det är så jävla lätt att tycka att man har det sämst, att hela världen vänt sig mot en..det vill säga tills man hör andras livshistoria.
Personligen lär jag mig så mycket bara av att lyssna, speciellt på andra tjejer och hur de ser på saker och ting. Visserligen kan jag förstå och sätta mig in i både killars och tjejers sätt att tänka men jag själv har tuttar och en vajayjay som Oprah så söt uttrycker det.
Iallafall.. det jag försöker säga är att jag kan lättare relatera till tjejer eftersom jag själv är en. Detta väldigt plant sagt eftersom vi alla är olika - Jävligt onödigt att sätta det svart på vitt dock eftersom det är en jävla självklarhet!
Iallafall har jag kommit underfund med något. Detta har jag mer eller mindre, ganska så omedvetet gått och tänkt på innan också men aldrig riktigt "sorterat" tanken så att den låter vettig (så att iallafall jag förstår det själv). Men idag tror jag att jag har det. Det kommer inte vara lätt att förklara för jag kan aldrig riktigt bestämma mig om jag ska dra alla över en kamm eller mer begränsat?

Jag har alltid sagt och trott på att man ska göra allt för att lära känna sig själv, förstå sig själv och komma underfund med sig själv.
Visserligen lär man sig konstant, och det slutar aldrig att komma, liksom.
Bakslag efter bakslag, situation efter situation där man finner sig själv längst ner på stegen och tvingas se hur man hanterar olika situationer. Det är ju trots allt så man lär sig om sig själv..
För du kan inte fullt ut iallafall, lära känna dig själv utan att ha upplevt en situation och se hur man reagerar/bearbetar det. Eller jag är helt ute och cyklar?
Öh, okej. Vi alla hanterar saker olika bra/dåligt. Vissa tål mer än andra. Vilket betyder att en individ kan tycka att misshandel är det värsta man kan utsättas för och en annan kan tycka att det är ingenting. En jävla baggis bara. Damma av dig och sluta böla. så blir det bra. Fattar ni?
Typ att jag behöver inte ha blivit misshandlad, våldtagen, förlorat nära och kära många gånger för att i slutändan vara helt förstörd. Utan det kanske räcker med att jag fått mitt hjärta krossat X antal gånger för att vara på gränsen till suisidel? Medans polaren har förlorat sin mamma, blivit misshandlad under hela sitt liv, våldtagen, blivit med barn vid en jävligt tidig ålder, hoppat av skolan och i slutändan ändå le. Förhoppningsvis har jag gjort mig själv förståd och varit tydlig i min förklaring. Vissa tål mer andra mindre och jag antar att i många fall kan man inte säga att jag har det värst osv. Det finns ingen jämförelse eftersom vi alla tål olika och reagerar olika inför det tuffa som kommer emot oss som jävla lavetter i nylet.
Svider varje gång eller hur?